Helgen för mig började fredag morgon 05:15 med uppstigning utanför Sveg med -6 grader utanför huset för en 3½ timmes bilfärd till färjan till Hemsö. jag kom fram med tre minuters marginal, vilket fick adrenalinet att stiga!
Väl på ön så svängde jag in mot Hemsö fästning, dvs Storråberget men stannade när en hel del antenner tornar upp sig på vänster sida om grusvägen. Hemsö hatt är betydligt högre än Storråberget och en av de högsta punkterna på ön. I detta berg finns fortfarande en delvis aktiv anläggning som historiskt varit spärrbataljonsstab för Hemsö spärrbataljon och även en KSRR – kustspaningsradar.
Jag fick en visning av en av teknikerna efter att ha presenterat ett bokprojekt. Förhoppningsvis kan anläggningen visas snart då Fastighetsverket lagt in om att införliva den i Hemsö fästning men regeringen har ännu inte sagt ja.
Mycket av materielen finns kvar i berget som är i två våningar med en sjuhelsiktes trappa emellan. Rekordet upp var på 20 sekunder men för mig tog det mer 2 minuter med packningen! När vi äntligen var uppe var det ändå minst 15 meter bergstäckning kvar!

Det lilla inslaget till krss och spärrbataljonsstaben.

Utsikten från toppen av Hemsö hatt är fantastisk – inte minst en vindstilla dag med sol från klarblåhimmel! I fjärran Kläffsön med Arte 719 bunker för 15,2/51 batteriet.

Innan jag tog färjan tillbaka till fastlandet tog jag en kort tur upp till batteri Dalom på norra delen av ön, endast för att finna nya cementeringar där resterna av batteriet förut återfanns.

Pjäsplats för batteri DL.

Efter lunch fick jag en visning av det gamla HC’t i Härnösand, numer lager för en firma som inte vill ha publicitet och jag fick inte fota den helfräscha och moderna anläggningen. Jag gissar att den byggdes sent, i samma tidsålder som de i Stockholm och Södertälje, ca 1975.

När eftermiddagen börjat dra mot tidig kväll hade Bosse kommit upp från Stockholm och vi avslutade (visade det sig) med att besöka Härnön och resterna efter det 7,5/57 batteri som fanns där. Endast betong och överskottade platser men med hjälp av karta så kunde alla platser plottas in på GPS för framtida bokprojekt.
Vi letade också efter batteri Vägnöberg men fann endast en instängslad halvö och begav oss istället till vandrarhemmet.

Lördag 3 oktober. Efter frukost tog vi färjan över ett rykande sund och började med att lokalisera de små resterna efter minstation Sanna och 57 mm batteri Sanna nästan vid färjelägret. Fortsatte upp till Storråberget och gick runt och satte GPS position på alla ovanjordsdelar, alla pjäser, granatkastarställningar etc.
När det var klar så var klockan fortfarande bara barnet och vi hade två timmar innan resten av gänget skulle komma. Jag hade en gammal position i GPS’en för en NSRR station på östra sidan så vi åkte dit. Döm om min förvåning då jag tittar ut över havet och finner en oantastad pv-kanon/ksp-bunker!

Efter fika vid färjelägret så hade sedan alla 16 besökare från Sverige anlänt och vi begav oss till Storråberget där vå guide Kalle just hade avslutat en guidning – bara för att påbörja en ny lååång tur i berget. Vi kom ut 4 timmar senare efter besök i nästan alla utrymmen i anläggningen.
Kalle vid 3.pjäs med flertalet av gruppen – resten var troligen inne i pjäsen eller i 40/48’an.

Dagen var långt ifrån slut och vi omgrupperade till Kläffsön där ett vindkraftverk havererat å det grövsta och studerades av mina sex engelska vänner som anlänt.
Här finns en fyravånings bunker nersprängd som mätstation 2 till 15,2/51 batteriet, utrustad med Arte 719.
Efter ca en timme på platsen gjorde vi den sista bilfärden för dagen, till vårt sovställe i batteri HU, Havstoudd, 7,5 cm/57.
Efter en delikat middag så var det “hopp och lek” i anläggningen under ordnade former och även om vissa somnade relativt tidigt så var många vakna in på smptimmarna.

Söndag 4 oktober började med fotodokumentation och sedan frukost innan jag sa hej då åt den svenska gruppen och ledsagade de sex engelsmännen genom Storråberget, återigen med Kalle. Efter ånyo 3½ timme under jord tog vi färjan mot fastlandet och jag begav mig mot Sveg igen och familjen. Men…det blev ett stopp till. Jag hade fått tillgång till nycklarna till HC Ånge och efter många års läsande om denna anläggning som gått i försäljning mellan många ägare var jag så på plats. Efter ännu mer fippel med dörren kom jag också in. En rätt vanlig tvåvåningsbunker av det mindre slaget men med en rejäl ingångsort.